Hemma.

Kom hem ifrån sjukhuset för ca 30 minuter sedan, ätit och ska faktiskt lägga mej i sängen en stund innan J kommer hem. Han hade lämnat en liten present till mej som jag hittade när jag kom innanför dörren, älsk vet hur man gör en trött flickvän lycklig:love:

Som det ser ut nu, så vet jag faktiskt inte om jag ska ta mej an halvmarathonet på lördag. En del av mej skriker att självklart ska jag springa! Det värsta som kan hända är att smärtan tar överhanden och att jag då tvingas bryta. Thats it.
Men jag vill inte bryta. Jag anmäler mej inte för att misslyckas. Jag vill lyckas med löpningen. Det var dealen, och jag har inte det självförtroende som krävs för att gå av banan och säga okey, det räcker nu, bättre lycka nästa gång. Det är det som är min feeling av löpning; Det är min grej. Jag har aldrig brutit förut. Aldrig. Bryter jag ett lopp, en tävling eller en helt vanlig löptur, vad återstår av det jag tror på då?

Men om jag vänder på myntet igen; Man måste även våga chansa. Jag haltar fram nu, kommer jag kunna röra mej som vanligt tills på lördag? Kommer jag vara läkt?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0