Mitt lopp.

Klockan 7 på lördagmorgon ringde min väckarklocka på hotellrummet. Jag hade alltså somnat kvällen innan till slut, ändå.  Jag så gott som studsade ur sängen, kände att detta är min dag idag. Min!
Efter att omsorgsfullt klätt på mej mina löparkläder, idag gäller det idag gäller det, så var det frukost som gällde. Trots pastapartyt kvällen innan så skrek min mage efter mat, efter gröt!
Min frukost bestod av gröt, fullkornsbröd, ägg, flera olika sorter av pålägg; ost, parma, marmelad, leverpastej etc. En massa kolisar! Hela tiden gick en textremsa i skallen på mej, om och om igen; I wanna rock n roll al night, and party every day! Jag var så taggad!

Utsikten ifrån vårt hotellrum på Lidingö.


Innan start gick jag och J runt på startområdet och spanade in folket, omgivningen och sög i oss känslan av att umgås med så många människor med samma intresse som oss; Löpning!
Jag var noga med att gå på toaletten så fort jag såg en som var ledig, eller hade kort och bra kö. Så när jag ställde mej i startfållan smög sej en jobbig känsla inpå av att jag nog faktiskt hade behövt gå på toa en gång till i alla fall, trots att jag redan vart där tre gånger. Varför? NU?! Köerna var enorma till toaletterna så här innan starten, vilket innebar att jag aldrig skulle hinna tillbaka innan min start hade gått. Nej, jag bestämde mej för att känslan var ett tecken på nervositet och skulle ge med sej när starten väl gått iväg.



Sekunderna innan startskottet skakade hela jag av suget efter att få sträcka på benen, det var en hel månad sedan jag sprang över milen, så nu ville jag bara iväg!
Första milen flög förbi, en lättare terräng i form av grusvägar med mjukt underlag, mycket att titta på längs vägen och som sagt, själva njutningen över att få springa med så mycket folk!

Jag la stor vikt vid att faktiskt ge vätskestationerna den tid de behövde, de två första stationerna vid 6km och ungefär vid 10 km -sträcket tog jag endast sportdryck och jag drack lugnt och samlat för att få i mej allt och för att sedan fortsätta med kroppen fylld med energi. Det kändes bra, och jag kände mej stark! Riktigt stark!

Vid de senare stationerna gjorde jag samma sak; gav mej själv tid att faktiskt få i mej den nyttiga energin som jag behövde i form av saltgurka, sportdryck och bulle. Även en banan slank ner vid den sista stationen.
Jag tror att jag vann en hel del på detta, kroppen måste hela tiden fyllas på med energi för att kunna prestera. Och oj vad mina ben presterade, jag älskar mina ben!



Jag sprang även på väldigt lugnt, jag visste att loppet skulle bli tufft, så jag sparade all kraft till den sista milen, för där skulle den där berömda "smällen i ansiktet" komma, som alla sa. Första milen sprang jag på på timmen, helt okey, då har jag gott om energi kvar att göra av med.
Jag hade ett jävla flyt under hela loppet, mina ben gjorde det jag bad om utan att gnälla. Vad mer kan jag begära!?

Den sista milen kom som en överaskning; Hade jag redan avverkat två mil?! Jag kände mej fräsh och relativt pigg och hade alltså 5 km kvar till den berönda Aborrbacken med sina 550 meters längd och en höjning på 40 meter, vilket innebär ca 7-8% lutning. 
Men backen kom närmre och närmre så växte en vilja inom mej, jag har så gott som lyckats med ett av mina mål under detta loppet, och jag tänker inte ge upp det på grund av en jävla backe 5 km från mål!
Vilket innebar; Aborrbacken ska bestigas genom löpning, inte vandring. Deal.

Foto; lidingoloppet.se


Sagt och gjort, med ett pannben tjockare än muren i kina så hittade jag mitt perfekta löparsteg för att klara av backen. Ego -boosten av att jogga förbi de som istället valde att gå uppför var enorm; Jag kan!
Vid denna tidpunkten var jag fortfarande aningen kissnödig, men jag såg det mer som en morot till att fortsätta springa, på det sättet kunde jag hantera känslan och istället vända behovet av att gå på toa till min fördel.

Efter backen fick jag en rejäl kramp i höger vad. En smärta jag inte riktigt kan beskriva. Jag tänkte inte stanna, tänkte inte ge upp och aldrig i livet att jag tänkte stanna och strechta, då hade jag aldrig kommit upp i den farten igen.
Det gällde att hålla ut, ända fram till mål.
Smärtan var obeskrivlig och löparsteget utvecklades till något halvt haltande, halvt springande. Den sista kilometern kunde jag inte böja benet, men jag kände att 1 km är bara 1 km. Jag kan vila sen.

Foto; svd.se -Aborrbacken.


När målrakan banade sej ut framför mej, så lyckades jag höja farten och njuta ytterligare av prestationen. Min prestation! Detta har jag gjort själv! Jag kunde inte hjälpa att jag log något sorts fånigt leende hela vägen till målet, jag var så lycklig!
Att komma i mål på Lidingöloppet innebar inte bara 3 mils löpning, det innebar även att jag klarat av detta helt på egen hand. Med stöd och support av vänner, så har jag faktiskt klarat av ett av mina mål! :)

Just det, mina två mål under loppet var att springa hela sträckan och dessutom komma i mål på 3,5 timme, vilket jag klarade!:thumbup:

Jag snittade 161 slag/minut och höll ett snittempo på 06:49, och gjorde loppet på 03.25.

Kommentarer
Postat av: Anna

WOOOHOOO! GRYMT!



Jag har bara sprungit Lidingö tjejlopp och jag tyckte att det var tillräckligt :)!

2010-09-27 @ 12:01:42
URL: http://www.annoula.se
Postat av: Kakan

Du är grym tjejen !

2010-09-27 @ 12:14:14
URL: http://kakan06.blogg.se/
Postat av: Sandra

Fy vad bra gjort!! Starkt jobbat!

2010-09-27 @ 17:43:18
URL: http://sandrawest.blogspot.com
Postat av: Visan

Vilken spännande läsning det var! Haha kunde nästan se mig själv springa loppet. Fast jag har ännu inte tagit mig längre än milen själv, på ett tag. Men grymt jobbat! :D :D

2010-09-28 @ 09:53:29
URL: http://visansgoda.blogg.se/
Postat av: Erik

Lindingöloppet är ett lopp för sig. Bra kämpat. Jag fick makalös värk i mina ben sista milen. Har typ inte kunnat gå men nu är jag fräsch igen. Nästa år då jäklar

2010-09-30 @ 12:03:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0