Kerlek
Sommaren 2007, den 15e juli föddes en guldfärgad valpkull på 5 valpar ute vid svenska västkusten. En av dessa guldklimpar var min Wiggo, min alldeles egna underbara! En egen hund, ä n t l i g e n!! Denna gången var det jag som skötte allt, ingen mamma eller pappa som hade huvudansvaret, utan Wiggos liv och välmående hängde på mej. En fruktansvärt hemsk, men samtidigt underbart galet bra känsla!
Vår första valpkurs gick kanonfint, vi lärde oss en massa och denna kursen var en bra start på Wiggos och mitt liv tillsammans. Kursledaren hade jag känt sedan flera år tillbaka, och jag visste att det var av henne jag ville lära mej allt.
Wiggo lärde sej ligga tyst och stilla i sin bur trots allt frestade utanför, vi lärde oss att jobba som ett team och vi insåg hur jäkla bra vi jobbade!
Detta var vintern 07-08.
Jag längtar tillbaka till den tiden, inga bekymmer, inga samvetskval, ingenting. Jag och W gjorde det vi tyckte om, gick promenader, gick kurser, tränade hemma, myste varenda kväll, allt som vi ville det gjorde vi!
Senare när jag var tvungen att flytta hem till mamma och pappa, kom W i kläm då jag satte mina egna problem i första hand. Det var mej som jag tyckte synd om, det var mitt liv som hade förstörts, mitt liv som var tillbaka på ruta ett igen. Wiggo fanns där för mej, sov med mej, tröstade mej. Men jag fanns inte där för honom, inte på det sätt som vi hade behövt.
Efter några månader började jag inse att livet fortsätter, det är bara att bryta ihop och gå vidare! Jag och W gick massagekurser, jag gick ledarutvecklingar och började en kurs till att bli hundinstruktör.
Mitt i allt detta, hösten 08, så fick jag tag på en lägenhet! Inne i staden, vilket var ca 4-6 mil ifrån där jag bodde.
Jag flyttade dit, Wiggo stannade hos mina föräldrar de första veckorna, sedan kom han in till mej.
Äntligen fick han all den uppmärksamheten han var van vid! Vi gick långa dagliga promenader, lekte i parkerna med kompisarna, myste om kvällarna med skön massage och bara var vi!
Allt känndes rätt, så här ska det vara!
Efter många om och män, flyttningar hit och dit så är Wiggo där han ska vara nu. Hos mej och Jerry. W är min bebis, min ögonsten och mitt allt. Jag behöver honom lika mycket som han behöver mej. Mamma säger att han är en bortskämd skitunge, och jag tror hon har rätt, haha!;) Men är man underbar så ska det väl synas?(=
Vem annan tycker om en även om man väljer fel val här i livet, klantar till det och förstör? Vem annan ger mej sympati när andra dömmer? Han finns hos mej när jag känner mej ensam. Han blir inte arg när jag inte förstår honom. Han kommer inte överge mej, aldrig! Han saknar och längtar efter mej när jag är borta.
Vår första valpkurs gick kanonfint, vi lärde oss en massa och denna kursen var en bra start på Wiggos och mitt liv tillsammans. Kursledaren hade jag känt sedan flera år tillbaka, och jag visste att det var av henne jag ville lära mej allt.
Wiggo lärde sej ligga tyst och stilla i sin bur trots allt frestade utanför, vi lärde oss att jobba som ett team och vi insåg hur jäkla bra vi jobbade!
Detta var vintern 07-08.
Jag längtar tillbaka till den tiden, inga bekymmer, inga samvetskval, ingenting. Jag och W gjorde det vi tyckte om, gick promenader, gick kurser, tränade hemma, myste varenda kväll, allt som vi ville det gjorde vi!
Senare när jag var tvungen att flytta hem till mamma och pappa, kom W i kläm då jag satte mina egna problem i första hand. Det var mej som jag tyckte synd om, det var mitt liv som hade förstörts, mitt liv som var tillbaka på ruta ett igen. Wiggo fanns där för mej, sov med mej, tröstade mej. Men jag fanns inte där för honom, inte på det sätt som vi hade behövt.
Efter några månader började jag inse att livet fortsätter, det är bara att bryta ihop och gå vidare! Jag och W gick massagekurser, jag gick ledarutvecklingar och började en kurs till att bli hundinstruktör.
Mitt i allt detta, hösten 08, så fick jag tag på en lägenhet! Inne i staden, vilket var ca 4-6 mil ifrån där jag bodde.
Jag flyttade dit, Wiggo stannade hos mina föräldrar de första veckorna, sedan kom han in till mej.
Äntligen fick han all den uppmärksamheten han var van vid! Vi gick långa dagliga promenader, lekte i parkerna med kompisarna, myste om kvällarna med skön massage och bara var vi!
Allt känndes rätt, så här ska det vara!
Efter många om och män, flyttningar hit och dit så är Wiggo där han ska vara nu. Hos mej och Jerry. W är min bebis, min ögonsten och mitt allt. Jag behöver honom lika mycket som han behöver mej. Mamma säger att han är en bortskämd skitunge, och jag tror hon har rätt, haha!;) Men är man underbar så ska det väl synas?(=
Vem annan tycker om en även om man väljer fel val här i livet, klantar till det och förstör? Vem annan ger mej sympati när andra dömmer? Han finns hos mej när jag känner mej ensam. Han blir inte arg när jag inte förstår honom. Han kommer inte överge mej, aldrig! Han saknar och längtar efter mej när jag är borta.
Kommentarer
Postat av: don johan
sweet<3
Trackback
