RockSpots

Ååhhh!! Jag kan inte sluta tänka på att faktiskt bestiga Kebnekaise! Så gott som hela kvällen igår, så satt jag och läste om andras expeditioner, vandringar och turer upp till toppen av berget. Tänk vilken känsla att stå där, på toppen. Åh, min mage pirrar av bara tanken! Hur som, det blir inte av förren nästa sommar och innan dess har jag ett par saker att ta mej igenom.

foto; utsidan.se


VasaLoppet till exempel.
Vad behöver jag bli bättre på där? Starkare mage, rygg och axlar är en självklarhet. Och kanske det viktigaste av allt; jag behöver få in tekniken med skidor och stavar.
Så fort snön börjar falla så ska jag börja samla skidtimmar i spåret. Detta kan bara bli bra, eller vad?:)

Idag har packningen inför flytten börjat, på fredag smäller det! Jag började såklart att packa ner mina älskade böcker i lådorna, som den boknörd jag är. Jag älskar mina böcker, närhelst jag känner att min egen tillvaro känns för verklig så sluter jag in mej i mej själv tillsammans med en bra bok.
Detta, eller ett hårt spinningpass sätter igång livet igen:thumbup:

J frågade om jag skulle med till gymmet idag, men jag känner mej fortfarande inte helt återställd efter lördagens 3milare. Jag fegar hellre och tar det lugnt en dag extra, och ger järnet när jag känner att jag är 100% laddad igen.

Smörjde precis med V, nu blir det lite dator och eBay innan jag ska slänga mej över disken. Tråkinlägg;)

En otroligt inspirerande människa är en fröjd att följa och motiveras av. Jag fashineras av människor som trotsar vind och vatten, som motbevisar vad som än ter sej vara omöjligt att utföra.
En kvinnas vars självbiografi jag håller på att läsa just nu, är Jane Tomlinson. En mamma med diagnosen bröstcancer. Trots smärtan som varje träningstillfälle ger henne, så har hon ändå viljan att fortsätta för att samla in pengar till cancerfonden. Hennes mål var att samla in så mycket pengar som möjligt innan hon gick bort i sjukdommen.

Efter att ha läst hennes bok så kommer jag aldrig mer klaga över nått skoskav efter träningen, eller krampen i nån vad. Att springa London marathon med en elak cancer som spridit sej ända in till benmärgen, det är smärta.

..tokvärk i mina båda knäskålar, helt otroligt ont gör det, stelt och jäkligt. Jag går runt med benskydd ifrån Back on track plus att jag smörjer med Voltaren. Men jag klagar i alla fall inte, jag älskar dessa känningar efter hård och intensiv njutning!
Pain is temporary, quiting lasts forever, eller hur är det dom säger?

Just nu sitter jag och försöker bli klok på eBay, är det sidan som är knas eller är det jag som är seg i skallen? Hur som helst, dags för sängen i alla fall. Grabbarna Grus var här ikväll igen och såg på film, mys!

Vid pizzerian tidigare idag.

Klockan 7 på lördagmorgon ringde min väckarklocka på hotellrummet. Jag hade alltså somnat kvällen innan till slut, ändå.  Jag så gott som studsade ur sängen, kände att detta är min dag idag. Min!
Efter att omsorgsfullt klätt på mej mina löparkläder, idag gäller det idag gäller det, så var det frukost som gällde. Trots pastapartyt kvällen innan så skrek min mage efter mat, efter gröt!
Min frukost bestod av gröt, fullkornsbröd, ägg, flera olika sorter av pålägg; ost, parma, marmelad, leverpastej etc. En massa kolisar! Hela tiden gick en textremsa i skallen på mej, om och om igen; I wanna rock n roll al night, and party every day! Jag var så taggad!

Utsikten ifrån vårt hotellrum på Lidingö.


Innan start gick jag och J runt på startområdet och spanade in folket, omgivningen och sög i oss känslan av att umgås med så många människor med samma intresse som oss; Löpning!
Jag var noga med att gå på toaletten så fort jag såg en som var ledig, eller hade kort och bra kö. Så när jag ställde mej i startfållan smög sej en jobbig känsla inpå av att jag nog faktiskt hade behövt gå på toa en gång till i alla fall, trots att jag redan vart där tre gånger. Varför? NU?! Köerna var enorma till toaletterna så här innan starten, vilket innebar att jag aldrig skulle hinna tillbaka innan min start hade gått. Nej, jag bestämde mej för att känslan var ett tecken på nervositet och skulle ge med sej när starten väl gått iväg.



Sekunderna innan startskottet skakade hela jag av suget efter att få sträcka på benen, det var en hel månad sedan jag sprang över milen, så nu ville jag bara iväg!
Första milen flög förbi, en lättare terräng i form av grusvägar med mjukt underlag, mycket att titta på längs vägen och som sagt, själva njutningen över att få springa med så mycket folk!

Jag la stor vikt vid att faktiskt ge vätskestationerna den tid de behövde, de två första stationerna vid 6km och ungefär vid 10 km -sträcket tog jag endast sportdryck och jag drack lugnt och samlat för att få i mej allt och för att sedan fortsätta med kroppen fylld med energi. Det kändes bra, och jag kände mej stark! Riktigt stark!

Vid de senare stationerna gjorde jag samma sak; gav mej själv tid att faktiskt få i mej den nyttiga energin som jag behövde i form av saltgurka, sportdryck och bulle. Även en banan slank ner vid den sista stationen.
Jag tror att jag vann en hel del på detta, kroppen måste hela tiden fyllas på med energi för att kunna prestera. Och oj vad mina ben presterade, jag älskar mina ben!



Jag sprang även på väldigt lugnt, jag visste att loppet skulle bli tufft, så jag sparade all kraft till den sista milen, för där skulle den där berömda "smällen i ansiktet" komma, som alla sa. Första milen sprang jag på på timmen, helt okey, då har jag gott om energi kvar att göra av med.
Jag hade ett jävla flyt under hela loppet, mina ben gjorde det jag bad om utan att gnälla. Vad mer kan jag begära!?

Den sista milen kom som en överaskning; Hade jag redan avverkat två mil?! Jag kände mej fräsh och relativt pigg och hade alltså 5 km kvar till den berönda Aborrbacken med sina 550 meters längd och en höjning på 40 meter, vilket innebär ca 7-8% lutning. 
Men backen kom närmre och närmre så växte en vilja inom mej, jag har så gott som lyckats med ett av mina mål under detta loppet, och jag tänker inte ge upp det på grund av en jävla backe 5 km från mål!
Vilket innebar; Aborrbacken ska bestigas genom löpning, inte vandring. Deal.

Foto; lidingoloppet.se


Sagt och gjort, med ett pannben tjockare än muren i kina så hittade jag mitt perfekta löparsteg för att klara av backen. Ego -boosten av att jogga förbi de som istället valde att gå uppför var enorm; Jag kan!
Vid denna tidpunkten var jag fortfarande aningen kissnödig, men jag såg det mer som en morot till att fortsätta springa, på det sättet kunde jag hantera känslan och istället vända behovet av att gå på toa till min fördel.

Efter backen fick jag en rejäl kramp i höger vad. En smärta jag inte riktigt kan beskriva. Jag tänkte inte stanna, tänkte inte ge upp och aldrig i livet att jag tänkte stanna och strechta, då hade jag aldrig kommit upp i den farten igen.
Det gällde att hålla ut, ända fram till mål.
Smärtan var obeskrivlig och löparsteget utvecklades till något halvt haltande, halvt springande. Den sista kilometern kunde jag inte böja benet, men jag kände att 1 km är bara 1 km. Jag kan vila sen.

Foto; svd.se -Aborrbacken.


När målrakan banade sej ut framför mej, så lyckades jag höja farten och njuta ytterligare av prestationen. Min prestation! Detta har jag gjort själv! Jag kunde inte hjälpa att jag log något sorts fånigt leende hela vägen till målet, jag var så lycklig!
Att komma i mål på Lidingöloppet innebar inte bara 3 mils löpning, det innebar även att jag klarat av detta helt på egen hand. Med stöd och support av vänner, så har jag faktiskt klarat av ett av mina mål! :)

Just det, mina två mål under loppet var att springa hela sträckan och dessutom komma i mål på 3,5 timme, vilket jag klarade!:thumbup:

Jag snittade 161 slag/minut och höll ett snittempo på 06:49, och gjorde loppet på 03.25.

Känslan, spänningen och njutningen av att ha klarat springa 3 mil med en såpass otränad kropp som jag faktiskt har just nu, är otrolig!
Jag tackar mina ben för varenda meter de stod ut med igår, de sprang och sprang och gjorde exakt vad jag bad dem om.

Jag ska skriva en sammanfattning av loppet senare idag, jag vill verkligen dela med mej av denna fantastiska upplevelsen! För att göra er lite nyfikna, så klarade jag mina två personliga målsättningar under loppets gång, minns ni vilka de var?:)

Smärtan i kroppen idag är ingenting emot glädjen jag kände igår, det är så värt det!

Skallen snurrar av alla checklistor, kläder och startlappar som absolut inte får glömmas att tas med. Det är just sånna där saker som jag brukar glömma. När jag åker iväg ligger oftast "det viktigaste" kvar hemma på köksbordet. Thats me.
Och om det är jag, så är det defenetivt Jerry! Därför har jag skrivit en egen checklista till honom att gå efter när han ska packa ner sina saker i eftermiddag. För jag tänker inte vända bilen när vi väl åkt iväg!;)

Nepp, nu ska jag dricka i mej kaffet och ut på en snabb prommis med Wiggobus innan jag kör iväg honom till hundvakten.

Laddar inför lördagen med kaffe och Volbeat!:thumbup:


Favoritmaten; Blodpudding med rårörda lingon, gaahh! Jag dör så gott det är!!:D

Varför springer jag? Därför att bevisa, främst för mej själv, att jag inte är en liten grå fisk som bara flyter med. Jag har misslyckats med såpass mycket i mitt hittils 22åriga liv att jag vill ta mej an utmaningar där jag själv kan påverka. Som löpning, till exempel. Klarar jag inte av mina uppsatta mål, så beror det på för lite träning och för kass fokus, tack vare mej själv. Det är bara jag som förlorar, eller vinner.

Lidingöloppet innebär 3 mil av total terräng, det underlag som är min absoluta svaghet både tidsmässigt och psykiskt. Klarar jag detta så klarar jag vad som helst! Känns det som.

Och som en liten morot, hur bra kommer det inte kännas att efter loppet kunna stoltsera med att jag sprungit Lidingö runt?
Eller, om jag inte klarar mej ända fram till mål, jag har i alla fall satsat helhjärtat och kommer komma tillbaka starkare, snabbare och uthålligare nästa år!

Idag känns det bättre i kroppen, tänk vad det ibland bara hjälper att få sova lite! Meningen igår kväll var att bara åka hem, hämta träningsväskan och sedan bege mej till gymmet för ett explosivt tuttpass, men spänningshuvudvärken, snuvan och mattheten i kroppen övervann den lilla energin jag hade kvar efter jobbet. Istället blev det en promenad i sakta mak med vovven tillsammans med Jerry och Erik innan jag slängde mej i säng och somnade på stört. Det var ungefär det jag orkade med!

Imorrn kommer ääntligen min efterlängtade sovmorgon! Åhh! Vad jag ska njuta och verkligen tycka att jag förtjänar den! Jag ska inte gå upp förren klockan slagit minst 9, därmed basta!

Nu blir det jobb för min del, keep in touch!

Inte många dagar kvar tills jag beger mej upp till huvudstaden för att springa ett av Nordens största terränglopp. Det är med blandade känslor som jag tar mej an utmaningen. Men kul, det ska det bli!
Sitter just nu och tar hand om betalning av hotellrummet. Verkar vara ett riktigt nice hotell, de bjur på speciell buffé både före och efter loppet samt att de har ordnat med transport till tävlingsplatsen både dit och hem ifrån hotellet.
Efter utcheckning på lördagen så får vi komma tillbaka för att låna dushar, har fått tillåtelse att ställa bilen på deras parkering under hela lördagen etc. Service, när den är som bäst mina vänner!:thumbup:

Som sagt det ska bli sjukt kul, hur loppet än går:) Jag satt i förmiddags och svarade på en hälsoenkät de skickat ut, och först då insåg jag hur stort detta faktiskt är!
Hur jag laddar inför lördagen kan jag skriva om lite senare, mycket spinning för att spara slitet på benen, nu är jag chaufför och vi höres sen!

Sitter framför teven ikväll och följer den sista valdebatten, spännande! Jag kan säga så mycket som detta; min röst landar på, ett för mej, otippat parti. Jag har ju dessutom fått jobbet som spinninginstruktor, det har jag inte avslöjat än;) ska gå utbildning senare i oktober, ska bli sjukt kul!:thumbup: Ska skriva mer om detta lite senare:)

Mors mors!
Uppe med uppen idag! halv 5 ringde klockan, och jag for upp som en blådåre ur sängen. Faktiskt. Trodde nämligen att klockans alarm vart nån jäkla siren eller något. Sjukt.
Idag är det badrehab på jobbet som gäller, helt okey faktiskt. Efter det blir det att vrålåka till gymmet för andra och sista delen av "intervjun" i hopp om att få jobbet.
Känner av i mina ben just nu efter vansinnes -spinningen igår kväll, galet! Men damn vad häftig man känner sej!:D

Vilken "kära dagbok" -känsla det blev av detta inlägget. Tja, jag är trött och behöver bege mej till jobbet för att hinka i mej nån liter mer kaffe innan själva dan sätter igång på allvar.
Kickstart.

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd? Hur högt måste jag skrika varje gång jag vill bli hörd? Du vill att jag ska fallla mot något som du har gjort till ditt. Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt.

var lugn tillsammans med min bästis!:love: Det finns dagar när jag bara orkar kommunicera med hjärtat, du förstår alltid, utan ett enda ord.

Lite ledsen, men det är okey. Det blir inget Stockholm Halvmarathon för mej idag. Ush, jag får tårar i ögonen av att gå miste om detta. Hade verkligen sett fram emot att få fara till huvudstaden, inspireras av andra löpare, känna det där adrenalinet i kroppen som bara ett långlopp kan ge!
Jag är aldrig sjuk. Aldrig. Sist jag var sjuk vart för ca 2 år sen, och då var det öroninflammation. Men utöver det; Aldrig!
Så att jag får alla krämpor, åkommor och virus i kroppen just nu är för mej totalt oförståeligt. Sinnessjukt. Livet är orättvist:( Och jag blir inte klok på min egen otur!

Istället sitter jag här med yoghurt blandat med sylt, försöker få ner antibiotikatabletterna. De är stora, hutlöst stora för mej som har svårt för att svälja piller och tablettusar, över huvud taget.
Fy, jag tycker verkligen synd om mej själv just nu. Inte för smärtan och viruset jag har fått över mej, utan för att "alla andra" springer idag, utom, just det, jag. Trodde inte att jag skulle bry mej så här mycket om något jag kan göra nästa år, och nästnästa och flera år framåt! Men besvikelsen är stor. Jag ska tycka synd om mej själv en liiiten stund till, sedan ska jag ta tag i dagen. Det är ju trots allt kräftskiva ikväll med några av mina absoluta favoritpersoner! Det är en tröst stor nog :)

..låten att träna tempoväxlingar till just nu!
Dock lite dumt, för man ger verkligen järnet hela låten, men det är okey!;)

Häpp häpp! Spinningen igår gick sjuukt bra! Faaan, så bra känndes det! Im back, for real:)
Frullen är i magen, och som alltid är det 1 dl fibergryn, 0.5 dl kruskakli och 0.5 dl dingelflingor ihopkokat, och sen blandat med linfrön, psylliumfrön, solrosfrön och en maaaassa sylt! ..eller skogsbär när jag plockat det.
Det blir en riktigt rejäl portion, men jag äter mycket så är det bara. Som löpare gör man det. Och detta är precis vad jag behöver för att hålla mej mätt, länge:thumbup:

Jag ska borsta tänderna och sedan skutta ner till apoteket och hämta ut antibiotika så jag inte får blodförgiftning, jag har nämligen även gått och fått streptokocker:S Allt eller inget, folks! Läkaren ringde imorse, plus att de gjorde hembesök igår eftermiddag! Service när den är som bäst, haha!

Hm, det blir även kräftskiva i helgen! Detta ska hinnas med mitt emellan jobb, hämta/lämna W och J hos hund/kattvakt, handla ingredienser till skivan plus baka och förbereda maten som ska tas med.
Help:(

..Snor vi ifrån min absolut bästa vän! Och oj så mycket som ligger i det!

AH exakt så känns det! När jag inte kan springa, eller använda benen till något annat vettigt på ett tag, så får det bli att falla tillbaka i gamla vanor; styrketräningen!
Dagens utmaning; biceps, axlar och rygg. Check!
Jag är pangnöjd, det gick verkligen riktigt bra! Inte så många övningar blev det, men vad gör det när muskelkontakten var 100%ig rakt igenom, wohoo!!:D

Har för övrigt beställt ny mobil idag, äntligen. Känner mej nöjd med mitt val. När det kommer till telefoni och tekniska grejjer, så behöver jag helt enkelt inte vara värst och äga det senaste. Jag mår bra ändå:thumbup: Annat är det när vi kommer till träningskläder, nya artiklar om löpning och styrketräningen och om vad som är nytt inom kostvärlden. Då måste jag bara veta allt!;)

Här är hetingen! Valde mellan Iphone och just denna, HTC Wildfire.

Idag känns det bättre. Inte fysiskt, men däremot psykiskt. Jag har världens bästa pojkvän som stöttar mej, och som jag verkligen inte vill vara utan.
Äsh nog om det, idag ska jag ta mej ut. Måste köpa två krukor till blommorna jag fick av J´s mormor i helgen, två små svärmorstungor.

Förutom det så är det tvätt och städ som gäller idag, och sova. Jag är totalt utmattad nu för tiden. Så eftermiddagarna går ut på att powernapa. Passar på att drömma om lägenheten som vi snart flyttar in i!
Men det går i alla fall framåt!:thumbup:

Kom hem ifrån sjukhuset för ca 30 minuter sedan, ätit och ska faktiskt lägga mej i sängen en stund innan J kommer hem. Han hade lämnat en liten present till mej som jag hittade när jag kom innanför dörren, älsk vet hur man gör en trött flickvän lycklig:love:

Som det ser ut nu, så vet jag faktiskt inte om jag ska ta mej an halvmarathonet på lördag. En del av mej skriker att självklart ska jag springa! Det värsta som kan hända är att smärtan tar överhanden och att jag då tvingas bryta. Thats it.
Men jag vill inte bryta. Jag anmäler mej inte för att misslyckas. Jag vill lyckas med löpningen. Det var dealen, och jag har inte det självförtroende som krävs för att gå av banan och säga okey, det räcker nu, bättre lycka nästa gång. Det är det som är min feeling av löpning; Det är min grej. Jag har aldrig brutit förut. Aldrig. Bryter jag ett lopp, en tävling eller en helt vanlig löptur, vad återstår av det jag tror på då?

Men om jag vänder på myntet igen; Man måste även våga chansa. Jag haltar fram nu, kommer jag kunna röra mej som vanligt tills på lördag? Kommer jag vara läkt?

Då drar jag. Ush, skriver för att bli av med en del av nervositeten. Nervös över vadå, föresten? Inför att äntligen få klarhet i vad som smärtar? Inför att, förhoppningsvis, få något smärtstillande som värkar?
Hm, kanske.
Kanske mest pirrig inför vad domen blir?

Äntligen fick jag tid hos läkaren! Jag antar att det hjälper om man gråter i telefonen när man pratar med dem, men hur som haver, jag fick min besökstid redan om om ett par timmar, så nu ska jag fort som bara den göra mej klar till att åka.
Ut med vovven, mata katten, borsta tändera!

Juste, frukost också!

Klistrar in denna klassikern! 100 godispåsar till den som inte drar på mungiporna;)

Fy fabian så svårt det kan vara att få en tid på vårdcentralen. Jag har blivit skickad vidare hela tre gånger av olika snorkiga kärringar, till olika vårdcentraler, denna morgonen.
När jag blev hänvisad vidare för fjärde gången, så blev jag så frustrerad att jag struntade i det, för stunden. Jag tar hand om det senare.

Jag har alltid blivit så väl bemött och behandlad av vårdcentralen. Vad är detta?!

Behöver din hjälp nu, motivera mej! Inspirera mej!

När något går bra, då går det mesta bra. Såväl som med träningen, som med det som sker runt om varje dag; livet.
Jobbet går bättre och bättre plus att jag visar framfötterna och har fått fler ansvarsområden, vilket innebär mer jobb för mej, likey likey!:thumbup: Mer jobb innebär väldigt långa arbetsdagar, vilket träningen får lida av.

Men jag mår bra. Faktiskt. Självklart kanar även jag ner i små dalar då och då, men jag har gjort mina dips, så hålorna är inget jag inte kan ta mej ur på nolltid!;), men i det stora hela så känns det som om allt just nu håller på att lösa upp sej. Fixas. Framtiden gör sej redo. Är det så?
Inom en månad har jag och min minifamilj en ny, mysig lägenhet att göra oss hemma i. Jag längtar så oerhört!

Dessutom, på lördag ska jag ääntligen slinga håret igen!! Utväxten är ful som stryk nu så tofs är det enda jag kan ha , ungefär! :thumbdown: