RockSpots

Känslan. Vetskapen. Oron. Ilskan och frustrationen som aldrig tycks ta slut.
Visst, jag medger att jag tror att allt som händer och sker runtom mej finns där av en  anledning. Allt som händer mej och andra har en mening, det är inte bara en slump att saker och ting bara händer vare sej det är lättare eller svårare saker.
Ibland uppstår dock situationer, då man börjar fundera. Sätta sej emot sitt eget  system, trampa på bromsen och ifrågasätta sej själv.
Vad är meningen med detta? Vem mår bättre av det? Varför låter jag saker hända när  jag kunnat hindra det långt i förväg?

 Men det är bara att bryta ihop och gå vidare, plocka upp sina brustna delar, lappa ihop dem och sedan återvända med hedern kvar i blicken. Men sen då? När man inser att det man borde göra, redan är för sent. När man ställt sej upp efter fallet, men står ändå kvar farligt nära kanten? Backa tillbaka? Bekämpa stormarna?
Man gör det som man tror är bäst för sej själv, blundar och hoppas vinden mojnar så småningom, bara man står kvar.