Sammanfattningar
Jag sitter och funderar över just tiden. Tre timmar. Så lång kardio blev det igår. Benen värkte de sista 45 minuterna och kroppen sa Tack men nej tack, så pannbenet fick återigen ta över och vi körde gasen i botten ända till slutet.
När jag sprang Lidingöloppet så kändes första timmen som ca 20 minuter. Många intryck, känslan och alla som hejjade på en. När man sprang så kom jag på varför jag sprang öht; friheten, och känslan av att man gör något bra!
Gårdagens första timme under kardion avklarades snabbt. Inga problem, då mycket gick på ca 70%. Andra timmen, då gick allvaret in och svetten sprutade, men glädjen och viljan fanns där. Hela tiden.
Under andra timmen brukar även tankar som "vaaad har jag gett mej in i?!" komma fram, men inte igår. Jag behövde detta, om inte fysiskt, så i alla fall psykiskt. Jag behövde känna att jag fortfarande kan. Att jag vann över knät, att jag ännu en gång låter min förbannade envishet segra.
Under loppet i Lidingö var den sista timmen en ren och skär kamp mot förståndet. De sista två kilometrarna när benen krampade, smärtan tog vid och kroppen ville slänga sej ner mot marken och ge upp. Även där vann det tjocka, hårda pannbenet mot förståndet och kroppen.
Under gårdagens kardio var den näst sista låten en mycket tung, lång och brant backe. Tårarna brände bakom ögonen av ilska, jag har inte vart här i tre timmar för att ge upp näst sista låten!
Känslan när man slåss mot kroppens vilja att ge upp, är oslagbar. Det är därför kardion är så otroligt rolig, och jag måste vara tappad i betong som faktiskt glömt bort detta.
Idag tackar jag mina ben för att de stod ut med mej under söndagen, att de låter mej hålla på som jag gör och för att de samarbetade så bra som de gjorde. Ingen som helst smärta eller krampliknande känsla idag, vilket är ett stort steg i rätt riktning!
..Och kanske, kanske så kommer Göteborgsvarvets hårda underlag inte spela någon roll(?)!Kommentarer
Postat av: Maria W
3 timmar, imponerande. Var det terräng eller "city"-miljö eller??
Trackback
