Överträning
Egentligen hade jag velat ställa mej ute på balkongen, skrika rakt ut och låta tårarna rinna längs mina känder, på grund av den här förbannade orättvisan! Vråla ut all ilska jag samlat inom mej. ..Och denna ständiga frågan; Varför just jag?!
Men å andra sidan, jag har bara mej själv att skylla. Vårens överträning tog ut sin rätt, bakslaget kom och träningen blev så mycket mer än vad den faktiskt var. När träningen gör mer illa, än vad den gör gott så måste man sakta ner, andas ut och komma igen.
Nu kunde jag inte sova om nätterna, jag rasade i vikt (med min längd och kroppsbyggnad så ska man inte väga under 50 kg!!), mat och näringsinnehåll blev som ett mantra, humöret var kört i botten och allt jag kände var total hopplöshet.
Träningsglädje? Allt blev helt plötsligt blodigt allvar och ett dåligt pass kunde förfölja mej i veckor.
För en månad sedan kom även belastningsskadan i knät, vilket även ledde till en inflammation i samma område. När jag inte kan gå, knappt röar mej utan att smärtan gick som en ilning från knät längs låret för ett sedan upplösas någonstans bak i tyggen
Sjukgymnasten gav mej (enligt mej) totalt värdelösa rehabövningar. Ett plus var att jag lärde mej ordentliga strechpositioner, inte sånna där "efter-spinning-sträcka-benen" övningar, som sjukgymnasten så fint kallade dem;)
Jag har under hela läkningsprocessen kört mitt egna rehabprogram, vid sidan om.
Vet inte varför jag skriver detta, behöver antagligen bara få det ur mej:thumbup:
Kommentarer
Trackback
